Det skulle ju bli så mycket tid över nu när vi flyttade till stan. Det blev det inte. Jag har lyckats fylla ut all den eventuella extra tid med mera jobb, familjelivet behöver ju också sin tid. Inget blev över. Skrivandet skulle vara ett sätt att få tid att reflektera och stanna upp men när jag aldrig står still så finner jag ingen tid för reflektion.
Jag har fått tänka om under julen. Om det vore så att jag inte trivdes med det som tar upp min tid så hade jag nog kunnat styra om lättare men det är snarare så att jag inte kan låta bli att fortsätta och fortsätta med det som driver mig. Ibland känns det som jag blir uppäten inifrån.
Hos mina vänner ligger jag nog längst ner på komma-i-tid listan och det är en otrolig brist på respekt gentemot deras tid. Förlåt för alla gånger jag tagit er tid! (Är desto punktligare till mina lektioner). Jag tror att vissa människor har svårare att avsluta saker och jag fullkomligt avskyr att avsluta när jag kommit in i något.
Jag önskar att jag kunde göra saker med en klackspark och gå vidare. Hur viktigt kan det vara? Om jag kunde sluta ta mig själv på så jävla stort allvar. När jag blir arg tex, det är som om jag inte kan sluta allt bara eskalerar och min ilska och irritation är viktigast i världen. Fy vad jag får ångra mig ibland och då är ångesten plötslig viktigast, och sådär fortsätter det. Min familj har rätt svårt att hänga med. En liten säger
- mamma arg
och en lite större säger
- tålamod, mamma
Jag måste stanna upp och undra vem som är vuxen.
Barnen är “mitt bästa” det är dom som hjälper mig att komma på vad i hellskotta jag håller på med och Jens tar mig i min famn när jag släpper taget.
0 Svar till “Ingen tid för reflektion”