Hur kan jag tro att det går göra något tvärt, med två fredagströtta barn, när det inte ens går göra något tvärt med två måndagspigga barn? Men affären som jag skulle in på som hastigast låg ett stenkast från tunnelbanan vi tar hem. Enkelt. (Jo, vi åker faktiskt tunnelbana fortfarande men två stationer istället för nio.) Visst man går på tio minuter själv men inte med två barn som en, hoppar hage och leker inte nudda sträcken mellan människor som vill framåt och den andra, som vägrar sitta i vagnen och helst gör allt som storasyster men med mindre fart och mer plats.
I alla fall… In tvärt, köpa färg så Livia och Lisen kan måla sina egengjorda lerfigurer från förra veckans skapande, som dom gjorde när de hälsade på mig på jobbet.
Vi glider smidigt in i affären när någon snäll håller upp dörren åt oss. Det börjar bra.
Hobbyfärgerna ligger på nedervåningen får jag veta av personalen.
-Ta hissen ner till botten våningen.
Visst, med vagn och 10 kilosryggsäcken iklädda tjocka ytterkläder. En enkel match. Här borde jag börjat ana oråd…
Vagnvägraren vill ur vagnen och ropar efter vatten. Jag scannar efter en toalett och upptäcker att toaletten inte är utrustad med muggar. Allt utom en vattenflaska i ryggsäcken, men Lisen håller en sked i handen, en som hon hittade på Livias skola och sen vägrade släppa när vi skulle gå. Lisen får dricka vatten ur en tesked. Hon är jättetörstig och min rygg håller på att gå av sedan gårdagens konstiga knak efter gångvägran längs halva Odengatan.
Jag får sedan hjälp av två ur personalen som inte riktigt kan komma överens om vad kunden vill (jag i det här fallet) och det uppstår en konstig stämning mellan dom. Det pågår någon slags diskussion om vilken lera barnens figurer är av medan jag försöker hindra en mindre affärsmöblering.
Livia väljer guld och rosa. Det valet är givet och tar ingen tid. Nu ska vi BARA upp med hissen och sen betala. Jo, tjena!
Kort kö, bra! Fram med nya kortet, knappa koden.
Beloppet medges ej.
Men vad nu då? Vi förde ju över pengar igår?!
Fram med mitt privata kort, knappa koden.
Beloppet medges ej.
Kanon!
Jag provar det första kortet igen, eftersom jag VET att det finns pengar på kortet. Fel kod. Shit! Jag har precis fått veta, när jag var på banken sist efter att bankomaten snodde mitt gamla kort att man bara har tre försök på sig under HELA KORTETS LIVSTID och inte som jag trodde tre försök vid varje tillfälle mellan de gånger man slår rätt kod. Nu har jag bara två gånger kvar och jag som precis fått ett nytt kort. Är det bara jag som missförstått detta? Jag frågar snällt tjejen i kassan om hon kan ta kortet med leg istället för i kortautomaten eftersom jag inte vågar annat. Det går bra såklart, hon är ur gullig.
Tekniskt fel uppstår. Plötsligt kan INGEN betala med kort i hela butiken och tydligen är det trögt i hela området när de ringer och undrar vad det är för fel. Var det mitt fel?
-Alla som har kontanter kan betala. Ni andra får vänta, en stund.
Ingen kommer fram och betalar.
…vänta en stund. Vadå en stund? Jag har två barn som ligger och blockerar ingången p.g.a någon brottarlek.
De verkar i alla fall ha roligt så därför låtsas jag inte riktigt se vart dom ligger för så länge tjejerna är nöjda känner jag mig rätt lugn. Tills sura (med all rätt) tanten, eller kanske var hon i min ålder, ”skulle vilja komma förbi.”
Nu blir det plötsligt väldigt viktigt att få veta hur lång den där ”stunden” tänker vara eftersom barnen blivit avbrutna i sin lek och vill gå hem och måla, och de vill dom göra nu. Jag samlar mig, sätter mig på Livias nivå och gör ett försök att förklara för Livia att det kanske är bättre om vi går hem nu, som du vill, och sen går vi hit imorgon istället och köper färgerna. Istället kan vi ju…
Var det någon i butiken som inte hörde min dotters reaktionen på mitt förslaget så fanns det möjlighet att upptäcka den på hennes kroppsspråk. Har man lovat en 5-åring så har man. Livia tänker inte gå någonstans utan sina färger, sudd och pensel.
Jag gör istället ett försök att fråga ut tjejen i kassan om stundens längd. Har det här hänt förut? Hur lång brukar stunden vara, 3, 5 eller 10 minuter? En annan i kön upplyser mig om att det redan gått 5 minuter.
-Visst fröken, det brukar alltid ta sju och en halv minut innan kortautomaten fungerar igen.
Såklart får jag inget svar, hur ska hon kunna veta? Men leendet avslöjar att hon förstår mig.
Plötsligt funkar det! Halleluja!
Jag får gå före i kön. Alla förstår. Förmodligen är dom också föräldrar som försökt göra något tvärt, med ett, två eller kanske t.o.m fler barn en fredagseftermiddag mitt i stan. Eller så råkar jag bara vara i butiken samtidigt som Stockholms snällaste människor.
